Etiska regler 2018-12-10T03:02:48+00:00

Det är Spelreglernas etikdokument (se särskilt avsnitt) som ligger till grund för Bohusläningens etiska bedömningar. Men vi vill också på egen hand utveckla riktlinjer och praxis för att understryka den ansvarstagande journalistik och trovärdighet som bör prägla Bohusläningen. Chefredaktören och ansvarige utgivaren, Ingalill Sundhage, utser tidningens krönikörer, alltså de medarbetare som får bedriva opinionsbildning på något sätt, i sak eller genom framförda värderingar med ett personligt anslag. Dessa krönikor måste på nyhetsplats alltid ha en layoutprofil och en byline som ger läsaren signaler om att Bohusläningen i just den texten inte har objektivitet som ambition.

Trovärdighet innebär också att läsarna inte ska förses med information som kan missbrukas. Ett exempel är att vi är restriktiva med att på nyhetsplats ange postgironummer till olika – mer eller mindre behjärtansvärda – insamlingar. Vi har små möjligheter att kontrollera om sådana insamlingar sköts korrekt, och därför bör regeln vara att vi inte skriver ut nummer.
Undantaget är 90-nummer – som ju är strikt kontrollerade. I sådana fall gäller det mera att numret ska skrivas ut enbart om det är journalistiskt motiverat i det aktuella sammanhanget.

Ibland bör vi vara försiktiga på ett annat sätt. Vi måste vara noga med att inte på bilder visa enskilda människors personnummer eller numren på deras kreditkort. Med sådana id-uppgifter kan en bedragare komma långt. Likaså bör vi inte tidsmässigt detaljerat ange intervjuade personers planer på att resa bort. Det ökar, vet vi, risken för inbrott hos dem.
Till trovärdigheten hör också att inte utnyttja människor på något sätt, exempelvis att få medieovana personer att mot bättre vetande framträda i tidningen med kontroversiella åsikter eller upplevelser. För dessa människor är det svårt att inse vad publiciteten kan föra med sig och vi bör därför hantera dem med etisk varsamhet. Inte minst gäller det ungdomar.

Efterlysningar tangerar det ämnet. Det kan vara befogat att i text och bild efterlysa en person som försvunnit spårlöst, men då krävs i allmänhet att vi har hela bilden klar för oss – vi får inte aningslöst skada vederbörande för framtiden med publiciteten. Här måste det journalistiska värdet vägas mot en respekt för personens integritet i varje enskilt fall. Ibland är gränsdragningen inte alls svår. Vårdnads- och umgängestvister skriver vi inte om av det enkla skälet att sådan publicitet bara är till men för de inblandade.

Avsteg från regeln ska visserligen kunna ske, men måste då föregås av beslut av utgivaren. Däremot kan vi givetvis ta upp sådana här tvister principiellt, utan att identifiera personerna, om allmänintresset är uppenbart.
Vi ska också ha en kritisk hållning till våra källor för att undvika att vi går i partsintressens ledband.

Trots vår etiska ambition, ibland gör vi fel eller är otydliga i något väsentligt avseende. Varje framställning om rättelse eller genmäle måste prövas noga, men med en generös attityd. Om det framkommer grundad och rimlig kritik mot vår journalistik bör vi ge plats för korrigering eller förtydligande.

Huvudregeln vid genmälen är att de inte ska föranleda någon redaktionell kommentar i anslutning. Undantag från detta måste stämmas av med ansvarige utgivaren eller ställföreträdarna.
Det som här nämnts är bara några få exempel på Bohusläningens uttalade vilja att ta ett etiskt ansvar. Och i regel klarar vi att följa huvudprincipen: Förmedla sanningen, men visa hänsyn. Ett bevis för det är att Bohusläningen sällan har ärenden i Pressens Opinionsnämnd.

Om fällningar i Pressens Opinionsnämnd
De senaste tio åren har Bohusläningen anmälts ett 20-tal gånger till Allmänhetens Pressombudsman (PO) och vi har fällts för att ha orsakat publicitetsskada vid tre tillfällen.

1997 fälldes vi av både Allmänhetens pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd för att ha publicerat ogrundade beskyllningar mot en namngiven politiker på Tjörn, som påstods på ett felaktigt sätt tagit ut ersättningar från kommunen utan att samtidigt ha fått möjlighet att bemöta påståendena.

Den andra fällningen kom 2004 där vi publicerat misstankar och beskyllningar mot en namngiven resebyråägare i Uddevalla. I det fallet ansåg POn att det så långt efter första artikeln (en månad) inte fanns något allmänintresse att mot en namngiven person publicera uppgifter med misstankar och beskyllningar. Pressombudsmannen hade en avvikande syn. Ärendet gick därefter till en civilrättslig process som ledde fram till en förlikning mellan parterna.

Den tredje fällningen inträffade 2012 och handlade om en lärare som kritiserats av elevernas föräldrar. PON ansåg att vi pekat ut läraren och att läraren inte fått möjlighet att kommentera den kritik som föräldrarna framfört.

Vilka slutsatser kan man generellt dra av fällningar hos PO och Pon?
Jo, att det ofta är de små, små detaljerna som ligger bakom: några hårdragna rubriker, en missuppfattning av en text, ett felbedömt genmäle, ett missat kontrollsamtal.
Fenomenet är väl känt. Det är sällan de stora undersökande reportagen eller de kritiskt granskande artikelserierna som anmäls och fälls av Opinionsnämnden. Det är i stället mer vanligt att det är det hastigt och rutinmässigt utförda som leder till fatala fel: bildtexter, rubriker, notiser, snabbintervjuer.
En vanlig anledning till fällningar i POn är utebliven samtidig kommentar. Det innebär i klartext att en part tillåts föra fram sina argument, medan den andra parten antingen inte hörs över huvud taget eller också får komma till tals i efterhand.

POn har en strikt linje i det här avseendet; finns det inte synnerligen goda argument för att inte båda parter hörts samtidigt i en tvist, så är det ett brott mot god publicistisk sed.
Ett problem som inte är unikt är att människor föredrar att hålla sig undan, kanske i förhoppningen att det därmed inte blir någon artikel. I dessa fall ska beslut om eventuell publicering fattas av ansvarig utgivare.
Vi ska alltid sträva efter att höra båda parter samtidigt, men om det inte är möjligt får vikten av snabb nyhetsförmedling ställas mot det etiska kravet. Och väljer vi då att publicera direkt är det rekommendabelt att reportern dokumenterar sina försök att nå den part som inte fick ge sin syn i första skedet. Sökandet efter denne måste naturligtvis också fortsätta även dagarna efter publiceringen.

Kravet på att tala med båda parter innefattar i högsta grad kriminalfall. Om vi skriver om ett brott och det finns en misstänkt person måste vi alltid bemöda oss om att få en kommentar även från denne eller hans/hennes advokat. Om inte annat är det av vitalt intresse att veta om den misstänkte erkänner eller förnekar brottet.
Ett gott råd blir då följaktligen: stort eller litet uppdrag, kort eller lång text, viktigt eller oviktigt ämne – försök alltid vara vaksam på de etiska aspekterna!
Vi kan som sagt lära mycket av fällningarna, men även de ärenden där vi friats av PO eller Opinionsnämnden ger oss viss vägledning. Ofta har de handlat om namnpubliceringar där människor inte velat förekomma med sina namn i negativa sammanhang.

Det ska än en gång understrykas att Bohusläningens PO-facit är gott. Liksom morgontidningar i allmänhet eftersträvar vi en sansad, korrekt journalistik där människors rätt till integritet respekteras. Blott två fällningar på tiotalet år är ett bevis för att dessa ideal omsätts i praktiken på Bohusläningen.
Strävan efter objektivitet och rigorös faktakontroll är förutsättningar för Bohusläningens trovärdighet. Personligt tyckande eller felaktigheter i nyhetstexter underminerar detta. Och det är de små, små detaljerna som avgör. Om en intervjuad person inte får sitt namn rätt stavat i tidningen, hur ska han då våga lita på andra mer komplicerade faktauppgifter i Bohusläningen?

Om bildjournalistikens etik
Bilden har sin egen etik. Respekten för människors integritet är lika viktig om man har en kamera i handen som en penna, men ändå annorlunda. Bilden med sin omedelbarhet kan lämna ut en människa eller förvränga en situation och det finns inte, som i en text, två parter eller ett förtydligande tillägg som kan skapa balans i det publicerade. Den insikten måste ständigt vägas mot budskapets journalistiska värde.
Det faktum att det i Sverige inte finns något allmänt förbud i lag mot att publicera personbilder utan den avbildades godkännande betyder inte att vi kan agera fritt.
Det är förbjudet att, utan tillstånd, använda personbilder i reklam och likaså att visa bilder som enskilt eller tillsammans med texter ärekränkande för någon – men övrigt regleras bildanvändningen enbart genom pressetiken.
Just bilder på allmän plats bör alltid hanteras med varsamhet. Den som inte är medveten om att han/hon fotograferas på gatan kan vid publiceringen reagera negativt och anse sig utnyttjad. Särskilt viktigt är det att vi tänker på sådana konsekvenser om situationen på något sätt kan uppfattas som generande för den avbildade. Så långt det är möjligt bör vi därför informera vederbörande om fotograferingen och om denne då säger nej bör vi respektera det. Dock är det naturligtvis inte möjligt att alltid ta sådana långt gående hänsyn. Situationen får avgöra.

I dagens publicitetsregler sägs att reglerna i tillämpliga delar gäller även bilder. Tidigare upplagor har haft mer konkreta uppmaningar, exempelvis: ”Observera att fotografier, tagna i obevakade ögonblick, kan kränka den avbildade.
” Den eftertanken anses i dag innefattas i paragraf 7: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd.” Det finns alltså inget förbud mot att använda personbilder utan de avbildades tillstånd, men sammanhanget – både situationen i sig och innehållet i anslutande text – är ändå avgörande för om publicering ska ske.
Bildens tydliga budskap om en människas utseende måste också beaktas i samband med känslig personjournalistik. En text kanske inte för en större krets utpekar en enskild person, men bilden kan göra det. Ett drastiskt exempel: en person som mordhotas kan omskrivas med namn, men ett porträtt gör honom förstås lättidentifierad för hans eventuella förföljare. Kort sagt: bilden i sig har en laddning som alltid måste mana till eftertanke. Den insikten ska också prägla bildbehandlingen på redaktionen. Bilder får inte manipuleras eller beskäras och bearbetas på ett sådant sätt att tidningens trovärdighet skadas.

När en fristående bild används i ett collage eller montage måste nyhetschefen godkänna och villkoren i övrigt är följande:
• Illustrationen ska inte kunna uppfattas som dokumentär och byline ska därför vara ”Illustration” och namn anges på den som tagit och bearbetat bilden/bilderna.
• Illustrationen får sedan inte vidaresäljas.

När det gäller kravet på att visa hänsyn till fotograferade människor, så är det inte minst viktigt vid redaktionens användning av arkivbilder.

En bild som fungerar i ett journalistiskt sammanhang kan i ett annat uppfattas som nedsättande eller kränkande för personen. Och vi måste givetvis också veta om personerna på gamla genrebilder fortfarande är i livet när en förnyad publicering sker.
Det har hänt att arkivbilder mot sådana här bakgrunder har fällts av POn. Generellt bör det också i bildtexten klart anges om det är en arkivbild. Till sist något om etiken och juridiken för fotografer på fältet. Fotografer på uppdrag kan stöta på problem om de skulle vilja gå in på privat område för att ta en bild. Det kan gälla en bostad, en fabrikslokal, ett hotellrum, en inhägnad trädgård etc.
Om ägaren motsätter sig att fotografering sker kan denne anmäla fotografen för olaga intrång eller hemfridsbrott. En god regel för fotografer är därför att i sådana situationer alltid hörsamma en uppmaning om att lämna det privata området. Det gör risken för åtal väsentligt mindre.
Alla krav på fotografen att i sådana situationer lämna ifrån sig film eller kamera ska avvisas. Bortsett från att ingen har rätt att kräva det, så hör det till saken att bilderna som tagits vid eventuellt olaga intrång eller hemfridsbrott kan publiceras i tidningen utan att det på något sätt gör att brottet betraktas som allvarligare.
Beslutet på redaktionen om en sådan bild ska införas i Bohusläningen eller ej vilar därmed enbart på etisk grund; vi får väga vikten av publicering mot den skada som vi därigenom kan orsakar berörda personer. Rent juridiskt är risken närmast teoretisk. Bilden måste vara av den karaktären att den uppfattas som förtal av den fotograferade för att åtal ska väckas. Och i så fall är det ansvarige utgivaren som ställs inför rätta.

Om den enskilde medarbetarens ansvar
En tidnings trovärdighet bygger inte minst på de enskilda medarbetarnas personliga agerande. Det handlar bland annat om att inte utnyttja vare sig Bohusläningenmedarbetarskapet eller journalistrollen för personliga förmåner av något slag. Bohusläningen har som stor tidning också avsevärd makt. Som opinionsbildare, kritisk granskare, trendsättare och forum för personer som önskar uppmärksamhet. Är man medarbetare på Bohusläningen har man också möjligheter att slå mynt av tidningens maktroll.
Genom att använda tidningens brevpapper för privata ändamål får meddelandet en annan tyngd. En hänvisning till journalistyrket kan kanske ge ett lägre pris för den privata resan. Liksom att den åtråvärda biljetten till den stora konserten plötsligt är tillgänglig, och kanske dessutom är gratis – när Bohusläningenanställningen framgår. Ett presskort kan även ge gratis entré till Liseberg eller till ett idrottsevenemang.
Att man får dessa favörer enbart i kraft av sin trevlighet är ett önsketänkande, det handlar snarare om att den givande parten önskar fördelar i någon form. I första hand genom direkt och positiv publicitet, men kanske hoppas vederbörande undvika en kritisk granskning på ett annat fält eller – vilket måhända är vanligast – bara en allmänt bättre förståelse från mediernas sida.
Det kan alltså vara ett sätt att försöka köpa sig fri från eller begränsa eventuell framtida negativ publicitet. Det är därför viktigt att det finns en logisk och etisk koppling mellan uppvisandet av journalistlegitimationen och yrkesrollen. I det här avseendet agerar medarbetarna som privatpersoner.
Redaktionsledningen har inte möjlighet, och vill inte heller, utöva någon etisk kontroll av personalens göranden på fritid. Vi förutsätter att ingen medarbetare tillskansar sig personliga fördelar i tidningens namn, men vi inser också att vissa engagemang på fritid kan generera journalistiska idéer till gagn för Bohusläningen. Yrkesetiken i det här perspektivet är därför den enskildes ansvar i första hand.
Detta påstående innebär inte att redaktionsledningen förhåller sig passiv i sådana här frågor. Vi försöker stimulera till diskussion om yrkesetiken, vi står självklart bakom de yrkesregler som finns och på Bohusläningen har vi dessutom egna förhållningsregler.
Vi accepterar exempelvis inte bjudresor över huvud taget. Det betyder inte att vi avstår från erbjudanden att följa med på resor om vi bedömer att de är journalistiskt motiverade – men vi betalar då för oss fullt ut. Detta gäller oavsett om det är ett privatföretag, en myndigheter eller en stat som inbjuder.
På samma etiska grund ger vi inte tillstånd till extraknäck som riskerar att undergräva den enskilde medarbetarens och/eller tidningens anseende och trovärdighet.

De formella villkor som gäller för Bohusläningenmedarbetares extraknäck är dessa:
• Extraknäcket får inte kompromettera det journalistiska uppdraget.
• Extraknäcket får inte konkurrera med Bohusläningen.
• Det bör framgå att medarbetaren normalt är anställd av Bohusläningen.

När ansökningar om extraknäck inkommer väger vi goodwill-aspekten mot risken för minskad trovärdighet. Det är en illusion att den enskilde medarbetaren själv kan bedöma om hans/hennes uppdrag påverkar trovärdigheten – ”jag kan hålla isär rollerna”. Det är läsarna och andra utomstående som avkunnar den domen.
En medarbetare kan inte ena dagen skriva för eller ta andra uppdrag av ett företag, en organisation eller en myndighet och få betalt för det, för att senare som reporter eller fotograf kanske sändas ut att bevaka (eller skriva rubriker eller på annat sätt beskriva) samma företag, organisation eller myndighet.
Samma villkor bör i princip gälla för vikarier och tillfälliga inhoppare på redaktionen. De kan inte vara engagerade i olika former av reklam- eller informationsuppdrag i alltför nära anslutning till att de på Bohusläningen tillfälligt ska arbeta journalistiskt med objektivitet som ambition. Hur strikt den principen ska följas får avgöras från fall till fall.
En särskild problematik utgör medlemskap i föreningar och organisationer. Det tillhör medarbetarens privata sfär och vi begär inte att redaktionsledningen ska vara informerad. Men det är väsentligt att medarbetaren undviker alla eventuella intressekonflikter mellan sitt medlemskap/föreningsuppdrag och journalistrollen. Så snart sådan risk föreligger måste det diskuteras med närmaste chef och redaktionsledningen.

Det är i grunden alltid främst den enskildes ansvar att vara uppmärksam på alla former av intressekonflikter. Om medarbetarens opartiskhet riskerar att ifrågasättas på något sätt ska det aktuella uppdraget ges till någon annan. Redaktionsledningen bör också hållas informerad vid sådana händelser.
Vidareförsäljning av redaktionellt material är också en trovärdighetsfråga. Här krävs en ingående bedömning om den nya ramen för publiciteten kan skada Bohusläningen och medarbetarnas roll som neutrala icke-kommersiella skildrare. Finns minsta risk för negativa reaktioner säger vi nej.
Redaktionsledningen anser det också viktigt att medarbetare inte känner press att bryta mot de yrkesregler som gäller anskaffning av material (se punkt 6 till 12 i yrkesreglerna). Nyhetsjakten har etiska gränser och hänsynen till enskilda människor bör självklart väga tungt även i situationer där möjlighet till scoop ges.
När det gäller gåvor och förmåner i tjänsten måste sunt förnuft råda. I princip ska alla avstå från sådana erbjudanden eftersom det kan leda till att medarbetarens och tidningens trovärdighet ifrågasätts.
Samtidigt är det en fråga om värde. En bok som har relevans för uppdraget, en bjudlunch i samband med reportaget, en enstaka bjudmiddag vid ett stort evenemang, en enkel souvenir som delas ut vid en presskonferens – det är förmåner som ska kunna tolereras. Konkret vänlighet behöver inte vara oetisk och sammanhanget avgör ofta om en gåva är acceptabel eller inte. Men en exakt gränsdragning är svår att göra, gråzonen är vid. I alla tveksamma fall bör man därför avböja gåvan/förmånen eller rådgöra med någon av de ansvariga utgivarna.
Än en gång: Journalistrollen får inte vara en biljett till oskäliga förmåner.

Om textreklam och läsarnytta
Begreppet textreklam har på senare tid fått en ny innebörd. En gång var det närmast tabu att nämna ett företagsnamn om det inte var absolut nödvändigt och förhandsuppgifter om evenemang förekom egentligen bara på sportsidorna. Uppgifter som kunde ha det minsta reklaminslag valdes i regel bort med hänvisning till att de inte var journalistiskt motiverade. Den här fundamentalistiska synen på textreklam ställs i dag mot kravet på läsarnytta. Resultatet har bland annat blivit att Bohusläningen har kalendarium, där kommande ideella och kommersiella evenemang redovisas. Utgångspunkten är att vi tror oss veta att läsarna förväntar sig att få den informationen av sin dagliga tidning för att bättre kunna planera sin fritid.
Är det textreklam? Nej, vi anser inte det. Vår definition av ”journalistiskt motiverade” uppgifter är att det rör sig om ett legitimt allmänintresse, d v s ett stort antal läsare har praktisk nytta av informationen. Den ges således för att gynna läsarna, inte för att gagna arrangörerna. Den sekundäreffekten måste man kunna bortse från, i annat fall skulle vi heller aldrig kunna presentera en nyhet av positiv karaktär som berör ett politiskt parti.
I de centrala riktlinjerna mot textreklam läggs tonvikten på att förtroendet för medierna inte får rubbas. Material som publiceras redaktionellt ska inte kunna uppfattas som reklambudskap. Det är naturligtvis betydelsefullt, det journalistiska anslaget måste vara tydligt och ingen ska tro att vi påverkats av ett företag, en organisation eller myndighet.
Därför är det viktigt att urvalsmetod, grunden för testresultat och vilka som ingått i panelen klart framgår. Antingen det gäller klädmode eller semlor.
Här är det fråga om en svår balansgång och det är lätt att trampa fel. Men det är reporterns, chefernas och utgivarnas uppgift att hålla en klar rågång mot ren textreklam. Ett sätt är att vara varsam med värdeomdömena.
Grundläggande är att annonser lätt ska kunna skiljas från redaktionellt material. Regeln är att läsarna ”utan att tveka, vid ett hastigt påseende” ska kunna se skillnaden. Ofta är det en kombination av placering, layout och typsnitt som formar budskapet. Men viktigast av allt är att annonsen märks just annons om minsta tvekan uppstår.

Även för bilagor i Bohusläningen finns klara regler. Dessa åtgärder ska vidtas i kombination eller var för sig:
• Bilagans omslagssidor ska ha en tydlig avsändare som markerar att det är fråga om reklam.
• Bilagans format ska skilja sig från Bohusläningens bilagors format, liksom typsnittsval, rubriker och layout-spaltuppbyggnad.
• Det finns sedan särskilda regler för hur bilagornas textsidor ska märkas, bland annat om storleken på ”annons-bårderna”.
• Vid varje tveksamhet ska ansvarige utgivaren eller hans ställföreträdare kopplas in och fatta beslut. Det är också ett sätt att trygga Bohusläningens journalistiska trovärdighet.

Om etiken vid uppdrag
Bohusläningen är en seriös morgontidning, vilket ställer etiska krav på medarbetarna under deras aktiva yrkesutövning som intervjuare/fotografer. I det här avsnittet vill vi understryka vissa grundvillkor för hur insamling av material bör ske.
Medarbetare vid Bohusläningen ska givetvis alltid uppträda öppet och för intervjupersoner/avbildade uppge att de är journalister och i tjänst för Bohusläningen.
Undantag från denna regel måste diskuteras med redaktionsledningen i förväg eller i vart fall innan publicering sker. Det kan gälla uppdrag där anonymitet eller en icke-journalistisk identitet är en förutsättning för att få fram värdefull information, exempelvis i kontakter med förmedlare av svartjobb.
Alla typer av så kallat wallraffande är således metoder som bör användas sparsamt och skälet är att trovärdigheten i det långa loppet riskeras om tidningens medarbetare uppfattas agera under falsk täckmantel ofta och i onödan.

Ibland kräver personer ersättning för att bli intervjuade i Bohusläningen. Här är regeln klar: vi betalar inte för intervjuer! Inte minst är det återigen en fråga om trovärdighet, risken är att personens berättelse och uttalanden blir allt ”bättre” i takt med att ersättningen ökar. Däremot kan vi givetvis betala för faktiska utgifter den intervjuade haft eller stå för kostnader som uppstår i samband med intervjun, exempelvis för en lunch eller en middag.

I många situationer är det lätt att missförstånd uppstår vid kontakter på fältet, ett slags omedvetet wallraffande; att en citerad person inte hade klart för sig att han talade med en journalist eller inte visste att det fanns en journalist närvarande när han yttrade sig. Var därför alltid tydliga med att i alla sammanhang ange ert uppdrag och identitet.
I samband med att man bestämmer tid och plats för en intervju eller träffar den berörda personen bör villkoren för artikel och bilder klargöras. Rimliga önskemål från den intervjuade om att i förväg få veta hur och var vederbörandes uttalanden återges i artikeln bör i allmänhet kunna tillmötesgås. Skulle situationen uppstå gäller samma förutsättningar för bilder och fotografer.

Glöm inte tidsaspekten när överenskommelse träffas om att den intervjuade ska få ta del av sina citat i förväg via telefon eller mejl. Ange alltid en tidsgräns som absolut villkor: har inte den intervjuade varit anträffbar eller svarat före den avtalade tidpunkten så gäller inte löftet om förhandsläsning.
Om diskussioner till följd av sådana här överenskommelser uppstår i efterhand bör man inte ge efter för ändringskrav i de fall dessa uppfattas som omotiverade och kanske enbart ägnade att framställa den intervjuade i en bättre dager. Här krävs journalistisk integritet.
Man bör alltid visa särskild hänsyn till ungdomar och ovana intervjuobjekt – dessa kan, under en spontant präglad intervju, lätt uppfatta journalisten mer som en samtalspartner än formell utfrågare och yttrar därför kanske åsikter som de egentligen inte vill stå för offentligt.
När det däremot gäller offentliga personer måste den gränsdragningen vara åtskilligt mer restriktiv, en makthavare ska inte tillåtas redigera sina uttalanden i efterhand.
Ibland begär personer att få svara på intervjufrågorna via mejl. Här får reportern göra en avvägning mellan å ena sidan det väsentliga i att över huvud taget få uttalanden och å andra sidan, problemet med att svaren kan bli meningslösa och att följdfrågor inte kan ställas. Vi vill alltså inte generellt säga ja eller nej till mejlintervjuer.

Inom framför allt nöjesjournalistiken kan medarbetarna vid somliga uppdrag konfronteras med villkor som beskär arbetsmöjligheterna och kan upplevas som nedlåtande. Det är inte ovanligt att intervjuer och fotograferingstillfällen med stora artister och skådespelare är kringgärdade av restriktioner. En avgränsad tid anges, vissa frågor får inte ställas och fotografen instrueras om vilka kameravinklar som tillåts.
Ingen medarbetare ska givetvis acceptera att förödmjukas i tjänsten. Samtidigt är det viktigt att tänka på att inte läsarna ”straffas”, d v s att de inte får läsa om en stjärna enbart på grund av att reportern blivit irriterad på formerna för intervjun och därför vägrat skriva. Här blir det fråga om en balansgång mellan å ena sidan nyhetsvärde och hänsyn till läsarna och å andra sidan befogade krav på att bli behandlad med respekt.
Det generella rådet till reportrar och fotografer som hamnar i sådana här situationer är, att de så långt det är möjligt, utan att känna sig kränkta, genomföra uppdraget. Sedan får omständigheterna vägas in när beslut om eventuell publicering sker på redaktionen.
Vid mer renodlade nyhetsuppdrag kan andra komplikationer uppstå. Det är inte ovanligt att journalister och fotografer anklagas för cynism och etiska övertramp vid bevakning av brott och olyckshändelser. Naturligtvis är det viktigt att man visar hänsyn till alla berörda av en olycka eller ett brott, åtgärder som kan uppfattas som provokativa bör undvikas.
Å andra sidan är det inte insamlingen av materialet som är avgörande utan hur det publiceras. En intervju med en person som visar sig vara uppenbart chockad används inte, en bild av ett olycksoffer väljs förstås bort. Den slutgiltiga etiska sovringen ska ske i efterhand och de inblandade medarbetarnas synpunkter måste då väga tungt.

Om egna arrangemang
När en tidnings egna arrangemang uppmärksammas på redaktionell plats ”skall en normal nyhetsbedömning ske”, enligt riktlinjerna mot textreklam. Det är en klar och tydlig regel, men i praktiken följs den inte alltid. Ett exempel är när vi skriver om vårt eget fotbollsarrangemang Uddevallakannan.
Vår inställning till egenarrangemang är att måttfullhet ska prägla journalistiken i detta avseende, men att det inte ska finnas hinder för en vidgad rapportering om intresset hos vår läsekrets bedöms vara särskilt stort. I realiteten blir Bohusläningens arrangemang naturligtvis särskilt intressanta för just våra läsare.

Deltagarna i Uddevallakannan och deras föräldrar förväntar sig att arrangören Bohusläningen ska uppmärksamma turneringen mycket mer än vad andra medier gör. Det är förvisso en sorts returinformation, men den berör direkt många läsare och intresserar än fler indirekt.

Publicitet kring sådana här arrangemang är normalt policyskapande och ger goodwill, men måste samtidigt kunna betraktas som vanlig journalistik under vissa förutsättningar, nämligen att bevakningen inte får vara okritisk och ses som en del av tidningens marknadsföring. Det journalistiska syftet ska vara rent.
Vid sidan av egenarrangemang har Bohusläningen också ett antal åtaganden som sponsor. Även här är det viktigt att redaktionen gör en rent journalistisk bedömning av om det Bohusläningensponsrade evenemanget ska bevakas eller inte och i vilken utsträckning.

Sponsringen beslutas centralt av koncernledningen. Och besluten grundas givetvis på att man anser evenemangen eller företeelserna vara av positiv natur, ha brett allmänintresse och därigenom skänka goodwill åt Bohusläningen som företag.

Om namnpublicering
Publicering av namn på personer, som varit inblandade i någon form av negativt sammanhang, är ett av de svåraste etiska avgörandena.

Ofta är omständigheterna sådana att det måste bli beslut från fall till fall, men några grundläggande principer har vi:
1. Huvudregeln är att vi alltid publicerar namn på dem vi skriver om. Från denna regel ska undantag diskuteras.
2. Bohusläningen driver en självständig linje i den meningen, att andra mediers beslut i specifika namnpubliceringsfrågor inte ska vara vägledande.
3. I varje beslut måste namnpubliceringens konsekvenser för de berörda vägas mot allmänintresset.

Den senare punkten har sin motsvarighet i Publicitetsreglerna: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”
Generellt brukar vi i sådana här ärenden resonera utifrån begreppen förtroende och inflytande.

Den som har fått andras förtroende eller söker att offentligt utöva inflytande över andra människor omfattas i regel av allmänintresset.
Politiker har sina uppdrag på förtroendebasis. De har ställt upp i val och begärt väljarnas förtroende. Om detta missbrukas är det av allmänintresse och namnpublicering bör aktualiseras. Men även om det är grundinställningen, så finns undantag. Allt beror på det politiska uppdragets karaktär och vikt.
Likaså bygger framträdande uppdrag i ideella organisationer på förtroende. En styrelseledamot i Röda korset eller Rädda Barnen förväntas vara pålitlig i alla avseenden eftersom verksamheten bygger på allmänhetens stöd.
Lever inte ledamoten upp till det förtroendet kan det vara av allmänintresse att namngivning sker. Men även här måste grundprincipen vägas mot omständigheterna i det enskilda fallet.

Inflytandekriteriet gäller opinionsbildare och personer med ekonomisk makt i första hand, men även personer som blivit förebilder för allmänheten. Här finns en gråzon när det gäller idrottsmän och kändisar.
Ett kändisskap ska inte automatiskt leda till namnpublicering i negativa sammanhang, särskilt inte om det inträffade inte har en direkt koppling till personens offentliga roll. Samtidigt är idrottsmannen/kändisen en offentlig person och måste acceptera identifikation på ett annat sätt än andra omskrivna.
Det är viktigt att understryka att förtroende- och inflytandebegreppen bara är två utgångspunkter i diskussionen. Från det måste allmänintresset bedömas vidare och alltid ställas mot den enskildes rätt till en skyddad privat zon och därmed anonymitet.
Och givetvis måste det alltid finnas en humanistisk eftertänksamhet utifrån Hans Schöier-temat: ”Kom ihåg att du hanterar människor.”

Om namn inte skrivs ut är det viktigt att inte ge sådana detaljer om personen att han/hon ändå kan identifieras. Varsamhet med uppgifter om ålder, yrke, titel etcetera liksom med bilder är då angeläget.
Inte heller får annan publicitet – exempelvis beskrivning av eller bilder på personens bostad – som kan leda till indirekt identifiering förekomma.
I samband med sökande efter brottslingar uppstår ibland en situation där den efterspanades identitet kan anses vara av vikt. Oftast handlar det om att vederbörande bedöms utgöra en fara för allmänheten. I sådana lägen bör allmänintresset vara vägledande och polisens uppfattning i saken måste noga vägas mot publicitetsreglerna.

Ett problem att beakta vid anonymisering är faran för ryktesspridning. Om en begränsad krets personer är aktuella i sammanhanget kan alla riskera att bli misstänkta för att vara den skyldiga. Att en människas identitet skyddas av medierna kan alltså vara till skada för många. Hur denna situation ska hanteras får bedömas i varje enskilt fall.
Ett område där namnpublicering ofta är klart motiverad är konsumentjournalistiken. Personer som genom olika former av företagande vänder sig till konsumenter, d v s allmänheten, ska kritiskt granskas och utan namns nämnande blir en sådan konsumentinformation ofta meningslös. Ibland kan uppgift om företagets namn vara tillräckligt, men man bör komma ihåg att det är relativt enkelt att byta firmanamn.
När det gäller företagare som döms till näringsförbud publicerar vi namn när vi närmare beskriver fallen. Här är allmänintresset uppenbart. Konsumenter och andra företagare bör få veta vilka personer som ansetts vara till den grad misskötsamma att de förbjuds verka som näringsidkare.

De yrken som har auktorisation av olika slag utgör ett särskilt problem vid bedömning om namnpublicering ska ske. Här måste det finnas åtminstone en viss ”likhet inför lagen”. Det får inte vara så, att revisorer och fastighetsmäklare automatiskt namnges för enstaka misstag medan läkare och advokater i samma situation anonymiseras.
Finns det ett strikt ansvar kopplat till yrkeslegitimationen och en ”prickning” av en person sker bör namnpublicering övervägas. Men det är då viktigt att alla yrkesgrupper behandlas lika och att man i varje ärende bedömer om ”misstaget” är av den karaktären att allmänintresset för personens identitet är uppenbart.
Det får inte bli en hetsjakt på personer som råkat göra ett enda misstag och i övrigt agerat utan klander. Om det däremot handlar om upprepade försummelser eller om ifrågasatt olämplighet för yrkesuppgifterna, blir vederbörandes identitet värdefull för såväl tidigare som kommande klienter eller patienter.
Konsumentperspektivet måste i sådana här ärenden alltid väga tungt. Samtidigt får beslut om namngivning aldrig bli schablonartade utan ska kräva eftertanke och noggrann prövning.

Det händer att tidningar kritiseras för namnpubliceringar som gäller personer utanför Sverige. Kritikerna menar då att de etiska principerna bör vara giltiga över alla gränser. Det är viktigt att understryka att reglerna handlar om skydd mot publicitetsskada. Bohusläningens spridning utanför landet är inte av den omfattningen att en enskild drabbas extra hårt genom just vår publicitet, åtminstone känner vi inte till något sådant fall. Dock kan ett sådant resonemang fästa uppmärksamheten på vikten av att alla fakta är korrekta, oavsett om den omskrivna personen är identifierad eller ej.
Det får inte vara så, att uppgifter inte kontrolleras lika noga om personen är anonym som om han/hon namnges.
På samma sätt ska givetvis kravet på korrekt information omfatta även juridiska personer, alltså bolag, föreningar, stiftelser etc. De kan inte PO-anmäla en artikel – däremot begära genmäle eller rättelse via PO – och inte heller kan en juridisk person stämma ansvarige utgivaren. Men det får alltså inte betyda att vi är mindre noga med fakta i sådana artiklar. Det handlar, återigen, om vår trovärdighet.

Om Internet och bohuslaningen.se
Bohusläningens webbplats heter bohuslaningen.se. Ansvarig utgivare är desamma som för Bohusläningen.
bohuslaningen.se omfattas av samma etiska regelverk som papperstidningen. Det innebär att läsare som anser sig ha lidit publicitetsskada av något skrivet kan göra anmälan till PO och Pressens Opinionsnämnd.
Det ändrar inget i sak, men det finns vissa specifika etiska risker i den elektroniska tjänsten.

På webben finns möjlighet att rapportera i realtid om ett skeende, där verkligheten hela tiden ändras. Ofta tillkommer under processen ständigt nya fakta och nya omständigheter och det kan skapa komplikationer.
Den etiska försiktighet som präglar en nyhet med oklara inslag vid deadline för papperstidningen bör således återspeglas i webbens löpande nyhetsförmedling om en händelse, där ju nya versioner publiceras löpande.
Det är därför viktigt att bohuslaningen.se och papperstidningen i alla sammanhang, även vid akuta nyhetshändelser, försöker ha en gemensam linje för namnpubliceringar och i andra frågor som kräver etiska överväganden.
I praktiken betyder det att bohuslaningen.se alltid bör undvika uppgifter som kan skada enskilda personer tills dess man har hela bilden klar för sig och kan göra en totalbedömning.

En annan risk är att det på webben finns möjlighet att enkelt lägga ut stora mängder material, exempelvis en uppmärksammad dom i ett brottmål i sin helhet.
Det ger läsaren möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om domskälen. Men då får man också lätt med känsliga uppgifter och namn som normalt inte är etiskt försvarbara att publicera. En noggrann genomgång och redigering av texterna blir därför nödvändig.
Det krävs också ett etiskt filter för webbens chattar och diskussionsforum, så att inga sexistiska, rasistiska eller på annat sätt kränkande inlägg slinker igenom. Den säkerheten finns genom att inget läggs ut på nätet om det inte först lästs och godkänts av en redaktör. Internet präglas annars till viss del av ett närmast anarkistiskt informationsutbud utan skyddsnät. Vår strävan är att bohuslaningen.se ska vara ett alternativ till detta och erbjuda en hänsynstagande nyhetsjournalistik. Det ansvaret tror vi lönar sig i längden – trots att utvecklingen allmänt tycks på väg mot en dubbel bokföring i det här avseendet.

Medan ”gamla” medier följer de etiska spelreglerna kan man på nätet finna osminkade sanningar om det mesta, exempelvis namn på misstänkta brottslingar. Möjligheten finns att Bohusläningens läsare i en framtid tar del av nyheter om brott och skandaler i stort via tidningen eller bohuslaningen.se – och sedan surfar ut på Internet för att via andra sajter ta reda på de misstänktas identiteter och andra mer pikanta avslöjanden. Men vår linje är ändå att följa den traditionella pressetiken.
Till sist vill vi understryka att Bohusläningen generellt säger nej till alla önskemål utifrån om att lägga material från tidningen på andra hemsidor, hur behjärtansvärt ändamålet än är. Med stöd av upphovsrätten vidtar vi åtgärder mot dem som bryter mot det förbudet.
Svaret är alltså nej på alla förfrågningar om sådana här återpubliceringar. Däremot finns det inget som hindrar att andra hemsidor länkar till artiklar på bohuslaningen.se. I de fallen framgår Bohusläningen tydligt som avsändare vilket kan skapa goodwill för tidningen och ge bohuslaningen.se ökad trafik.

Om etnisk bakgrund och brott
Invandrare och brott är ett ständigt hett debattämne inom journalistiken. Men grundregeln är tydlig. I publicitetsreglerna heter det: ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”
En brottslings nationalitet ska således inte anges om den saknar betydelse, inte är relevant. Så långt är säkert alla överens. Problemet uppstår när man ska försöka definiera vad som är relevant i skilda sammanhang.
En colombian som åtalas för att ha smugglat in colombianskt knark, det måste anses vara relevant. På samma sätt som om en rysk medborgare grips för mord i en intern uppgörelse med koppling till ryska maffian.
Om åklagaren i ett åtal begär att den misstänkte ska förpassas ur riket efter avtjänat straff, så blir också nationaliteten av vikt. Det finns inget skäl att dölja en åtalsrubricering, och att nämna kravet på avvisning utan att ange medborgarskap ger en onödigt diffus information.
Om en etnisk grupp är överrepresenterad i en viss typ av brottslighet ska det givetvis kunna berättas. Likaså om det framkommer ett mönster, med påtagliga kopplingar mellan etnisk tillhörighet och en speciell typ av kriminalitet.
Men – och det är viktigt i alla sådana här sammanhang – omständigheter, bakgrund och andra sociala faktorer får inte glömmas bort. Det betyder inte att vi ursäktar det som skett, men vi får inte bidra till en förenklad syn: Vi måste alltid utgå från att ingen är brottslig på grund av sitt etniska ursprung och att ingen har sämre moral till följd av sin nationalitet.
Grundläggande för den pressetiska inställningen när det gäller kopplingen etnisk bakgrund och brott är att medierna frivilligt åtagit sig en sorts samhällsansvar. Genom att inte ange att brottslingar är invandrare, eller deras nationalitet, vill man motverka främlingsfientliga eller rasistiska strömningar i samhället.
Tidningarnas självpåtagna samhällsansvar är inte oproblematiskt och har också kritiserats. Förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius har ifrågasatt mediernas ”överbeskyddande attityd i fråga om flyktingar och invandrarpolitik” under 1980-talet, en kritik som kan vara giltig även i dag.
”I stället för att redogöra för den osminkade sanningen även när denna var negativ för enskilda flyktingar och invandrare, så silades informationen så att inte rasister och inskränkta personer skulle få vatten på sin kvarn. Det som skulle främjas skadades av detta.”

Samhällsdebattören och den chilenske invandraren Mauricio Rojas skrev i ett inlägg för några år sedan:
”Det gäller att vara först med sanningen. Om vi inte säger som det är med till exempel bidragsberoendet så kommer det någon nydemokrat och avslöjar det och får tolkningsföreträde. Tystnad är livsfarligt.”

De här citaten ska nu inte tolkas som att vi uppmanar till att släppa nationalitetsangivelser fria i spalterna. Däremot vill vi peka på att det goda syftet inte alltid gagnar saken, det kan ge oönskade effekter om man lägger verkligheten tillrätta.
Även om vi själva anser en brottslings nationalitet ointressant kan just den upplysningen bli huvudinformation i skvaller eller i högerextrema flygblad och vi får då en nyhetsförmedling på två nivåer, som inte gagnar någon.
De främlingsfientliga får i sådana situationer det ”sanningsförsprång” som Mauricio Rojas beskrivit tidigare. Och med det kan följa misstro mot medierna vilket i sin förlängning även kan skada invandrarna som grupp.
Allmänt definierar vi ”invandrare” som att de är födda i annat land med annan nationalitet och ”utländsk bakgrund” som att de har föräldrar som är födda utomlands med annat medborgarskap.
Oftast är det ointressant om en svensk tidigare haft annat medborgarskap – men ibland finns länken. Oftast är föräldrarnas hemland likaså oviktigt när en åtalad ynglings gärningar ska beskrivas – men ibland kan det existera ett samband.
Vi ger alltså inga entydiga etiska riktlinjer för den här journalistiken, därför att bedömningarna av relevansen brott – nationalitet är så skilda från fall till fall. Men om vi bestämmer oss för att skriva ut att det rör sig om en icke svensk bör vi generellt ange nationalitet i stället för att använda beteckningen utlänning.
Det finns ingen anledning att klumpa ihop en stor grupp i ett epitet. Dessutom är ursprunget journalistiskt mer motiverat än att någon sägs komma från någon obestämd plats utanför Sveriges gränser.
Men viktigast av allt är att invandrare i allmänhet har en naturlig plats i Bohusläningens journalistik, så att några få personers brottslighet inte tillåts sätta avtryck på hela denna grupp.

Om lagarna
De tidigare kapitlen har behandlat Bohusläningens journalistik utifrån ett huvudsakligen etiskt perspektiv. Men det finns också juridiska riktlinjer för hur tidningen och medarbetarna får agera.

Vi ska här kort redovisa de viktigaste inslagen i de lagar som berör oss.
• Grundläggande är att utgivaren ensam ansvarar för allt innehåll i tidningen. På Bohusläningen är chefredaktören Ingalill Sundhage ansvarig utgivare och i händelse av stämning för något som publicerats i tidningen är det alltid han som blir svarande.
• Systemet med en ansvarig utgivare innebär inte att medarbetarna står utan eget ansvar inför lagen helt och hållet. Exempelvis: En fotograf som kliver över en polisavspärrning, en reporter som hotar en tjänsteman – de får båda stå till svars för sina handlingar. Det är enbart det som publiceras i tidningen som utgivaren ansvarar för.

Viktigt för alla att veta är också att en ”tipsare” har lagligt skydd att vara anonym. Hårdraget kan bara ansvarige utgivaren avkräva en reporter en uppgiftslämnares identitet.

Även tjänstemän i olika positioner som är bundna av tystnadsplikt kan oftast ge information till medierna. De skyddas av den så kallade meddelarfriheten utom i några få fall, som bland annat berör rikets säkerhet. Men ingen medarbetare får avslöja en uppgiftslämnares identitet utan att samråd skett med ansvarige utgivaren.
Var särskilt uppmärksam på meddelarfriheten när det gäller tvister, där tidningen fått upplysningar av en person som kan antas vilja vara anonym. För att vara på den säkra sidan bör man i känsliga ärenden fråga personen rakt ut om han/hon vill vara namngiven eller inte.
Notera också att även personer som annonserat anonymt i Bohusläningen är skyddade. Det ska till särskilda domstolsbeslut för att vi ska lämna ut en annonsörs namn.
Det vanligaste skälet till tryckfrihetsprocesser är att målsäganden anser sig ha utsatts för förtal. De senaste åren har inte Bohusläningens ansvarige utgivare stämts inför domstol.
Det är bara enskilda personer som kan förtalas – inte bolag, föreningar eller organisationer. Normalt är det också den enskilde själv som väcker åtal mot ansvarige utgivaren. Justitiekanslern (JK) kan dock gå till domstol som en sorts ombud för en eller flera personer, om det anses föreligga skäl för sådant allmänt åtal.

Vad är då förtal?
I Brottsbalkens 5 kapitel, 1 paragraf ges definitionen: ”Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”
I Brottsbalken finns också stadgande om grovt förtal, d v s förtal som genom sitt innehåll eller den spridning det fått varit ”ägnat att medföra allvarlig skada” och om förolämpning, alltså smädande genom ”kränkande tillmäle eller beskyllning”.
Här bör understrykas att sanningshalten i förtalsärenden på intet sätt är avgörande. Bara för att en uppgift är sann får man inte publicera den utan vidare.

Bohusläningens jurist Göran Kraft har gjort detta schema, som visar hur juryn ska resonera i ett tryckfrihetsmål:
1: Är målsäganden identifierad vid publiceringen?
Svar: ja – resonemanget går vidare
Svar: nej – den åtalade frias
2: Är de publicerade uppgifterna om målsäganden nedsättande för denne?
Svar: ja – resonemanget går vidare
Svar: nej – den åtalade frias
3: Var det ändå försvarligt att publicera uppgifterna?
Svar: ja – resonemanget går vidare
Svar: nej – ansvarige utgivaren döms
4: Var den publicerade uppgiften sann eller fanns det skälig grund för uppgiften?
Svar: ja – ansvarige utgivaren frias
Svar: nej – ansvarige utgivaren döms
Man kan naturligtvis fråga sig vad ”försvarligt” och ”skälig grund” i praktiken innebär. I det första fallet handlar det exempelvis om att man kan rikta långtgående kritik mot så kallade offentliga personer, som har inflytande över det allmänna på något sätt.
”Skälig grund” gäller ofta om det för ansvarige utgivaren i en viss situation var rimligt att tro att en uppgift var riktig och att den då borde publiceras trots att den inte kunde kontrolleras i alla delar.
Även avlidna kan förtalas. Även här beror beslutet på den omskrivnes ställning och inflytande i samhället under sin livstid. För att förtal av avliden ska vara brottsligt krävs annars att publiceringen är sårande för de efterlevande eller anses ”kränka den frid som bör tillkomma den avlidne”.

Slutligen något om upphovsrätten
Vi är angelägna om att inte Bohusläningens material används kommersiellt. Normalt säger vi därför nej till förfrågningar utifrån om återpublicering av texter, bilder och grafik. Och i de fall vi upptäcker obehöriga ”lån” vidtar vi åtgärder.
Framför allt är denna olagliga återanvändning ett problem på Internet. Det är därför viktigt för alla medarbetare att veta, att de absolut inte själva får ge tillstånd till att deras alster läggs ut på någon hemsida, oavsett hur gott syftet är.
Endast så kallad länkning till bohuslaningen.se tillåts. Eventuella undantag från denna regel beslutas av ansvarige utgivaren enbart.
Men om vi begär att vår egen upphovsrätt ska respekteras, så gäller det att vi själva inte bryter mot lagen. Man får inte ”stjäla” textavsnitt, däremot citera enligt god sed. Man kan inte heller avbilda konstverk hur som helst i tidningen, även här finns bestämda regler att följa.

Det skulle föra för långt att här gå in på detaljer. Men var ständigt uppmärksamma på upphovsrätten och kontakta någon i redaktionsledningen så snart det finns minsta orsak till oro för övertramp.
Det händer att utomstående vill köpa upphovsrättsskyddat material i Bohusläningen. Redaktionsledningen och den berörde medarbetaren avgör då tillsammans om försäljning ska ske. Vi säger dock generellt nej om materialet ska användas i kommersiella sammanhang.

Etiska regler för press, tv och radio
Press, radio och tv skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet. Härvidlag gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv skall vara ett stöd för den hållningen.

I. Publicitetsregler
Ge korrekta nyheter
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.
Var generös med bemötanden
5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar
6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalanden i fall som rör den egna tidningen.
Respektera den personliga integriteten
7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.
9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.
10. Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Var varsam med bilder
11. Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även om bildmaterial.
12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Hör båda sidor
13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.
14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
Var försiktig med namn
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.
Adressen till Allmänhetens Pressombudsman:
Box 127 08
112 94 Stockholm.
Tel: 08 – 692 46 00

II. Yrkesregler
Journalisternas integritet
1. Ta inte i tjänsten emot journalistiska uppdrag av personer utanför den redaktionella ledningen.
2. Acceptera inte uppdrag från utomstående, ej heller inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån i och utanför tjänsten som kan misstänkliggöra ställningen som fri och självständig journalist.
3. Använd inte ställningen som journalist till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner.
4. Utnyttja inte för egen eller andras vinning opublicerade nyheter beträffande ekonomiska förhållanden eller åtgärder hos stat, kommuner, organisationer, företag eller enskilda.
5. Beakta journalistavtalets bestämmelse om att medarbetare icke får åläggas att skriva mot sin övertygelse eller utföra förödmjukande uppdrag.

Anskaffning av material
6. Tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade personer om att i förväg få veta hur och var deras uttalanden återges.
7. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt. Upplys den intervjuade om huruvida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information.
8. Förfalska inte intervjuer eller bilder.
9. Visa hänsyn vid fotograferingsuppdrag samt vid anskaffning av bilder, särskilt i samband med olyckor och brott
10. Ge inte efter för påtryckningar från utomstående i avsikt att hindra eller inskränka berättigad publicitet.
11. Beakta upphovsrätten med dess citatregler och fotorätten.
12. Visa generositet med källangivelse när en framställning huvudsakligen bygger på annans uppgifter.

Publiceringstider
13. Respektera överenskomna publiceringstider.
III. Riktlinjer mot textreklam
Slå vakt om förtroendet för press, radio och tv och värna om mediernas integritet. Låt inga misstankar uppstå hos allmänheten att utomstående otillbörligt kan påverka innehåll i program.
Material som publiceras eller presenteras på redaktionell plats skall inte kunna utgöra eller uppfattas som reklambudskap.

Grundregler
1. Avvisa ider och förslag till artiklar och program om de är sammankopplade med krav på motprestationer som innebär reklam i någon form. Avvisa också som princip erbjudanden till redaktionen om resor som är gratis eller kraftigt subventionerade. Avvisa gåvor och andra förmåner. Avge aldrig förhandslöften om publicitet.
2. Redovisa hur urvalet av produkter/tjänster i konsumetupplysande artiklar/program har skett. Ange klart hur produkterna/tjänsterna har blivit jämförda eller testade. Informera inte ensidigt om utbud/produkter från producenter.
3. Underkasta förhandsuppgifter om teaterföreställningar, konserter, filmer, konstutställningar, idrottsevenemang och liknande en normal nyhetsbedömning.
4. Namnge inte företag och organisationer som skänker eller levererar priser eller på annat sätt medverkar – t ex som sponsor eller arrangör – i tävlingar, fester, välgörenhetstillställningar eller liknande, om inte journalistiska motiv finns för detta. Om företag, organisation, myndighet eller annan medverkat vid framställning av redaktionellt material bör detta tydligt anges.
5. Avvisa från redaktionellt utrymme uppgifter om företags, organisations eller myndighets verksamhet som öppethållande, demonstration av produkter, pristävlingar eller andra arrangemang, om det inte är journalistiskt motiverat.
6. Tidning/programföretags reklam för egen försäljning av varor och tjänster samt egna arrangemang ska utformas som annons. När sådant arrangemang uppmärksammas på redaktionell plats skall en normal nyhetsbedömning ske. Om tidning/programföretag i samverkan med företag/organisation/annan genomför arrangemang, t ex tävling, auktion eller liknande, där det samverkande företagets varor och tjänster utbjudes eller på annat sätt förekommer, bör detta tydligt anges.
7. Vid användningen av material (bilar, båtar, kläder, möbler, köksutrustningar etc) som underlag för fotografering får namn på tillverkare, återförsäljare eller detaljist bara anges när det finns journalistiska motiv.

Regeltillämpning
Vid tolkning av ingressen och grundreglerna 2, 3 och 5 kan nekande svar på några eller flera av följande frågor antyda en konflikt med reglerna:
a) Urval: Jämförs flera produkter? Är urvalet mångsidigt? Ingår jämförelsen eventuellt i en serie artiklar/program?
b) Bedömning: Har produkten/produkterna testats och/eller utsatts för kritisk granskning (objektiv eller subjektiv)? Framgår detta i så fall av artikeln/programmet?
c) Nyhetsvärde: Har informationen om en produkt allmänt intresse?
d) Presentation: Framgår det klart för läsaren/lyssnaren/tittaren att presentationen inte är ett reklambudskap.
e) Uppgifter om tillverkare, återförsäljare, priser m m: Är uppgifterna svåra att komma över för konsumenten? Är priset i sig en nyhet? Jämförs priser?
För tolkning av begreppet ”textreklam” svarar för pressens del Pressens textreklamkommitté. Textreklamkommittén behandlar ärenden som inkommit till kommittén senast tre månader efter publicering.
Kommitténs klanderuttalanden kan publiceras i den klandrade tidningen.
För granskning av program i radio eller tv svarar Granskningsnämnden för radio och TV.
(De etiska reglerna för press-, radio- och tv är utarbetade av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen.)